Jonas Gardell omaelämäkerrallisessa kirjassaan Till minne av en villkorslös kärlek kuvailee erässä osassa ilmeisen autenttisesti dementoituneen elämää hoitokodissa. Tämä dementoitunut on hänen äitinsä (Ingegärd). Teksti on sivuilta 454-455.

Ingegärd har fortfarande kappan på sig när hon tillsammansa med Jonas kommer in i uppehållsrummet där ballongövningen just avslutas.

Men var är vi nånstans? frågar han skeptiskt, precis som Meta en liten stund tidigare, och ser misstänksamt omkring I de för henne obekanta utrymmena.

Meta stannar vid ingegärd. Granskar henne liksom förfärad uppifrån och ned.

Ja det undrar jag med! utbrister Meta ogillande.

Jonas söker presentera sig för Meta som fnyser när hon ser hans framstäckta hand.

Han nickar osäkert åt de som sitter i en ccirkel och som sedan de slutade kasta ballongen mellan sig sjunkit tillbaka in I sig själva.

Ingegörd blänger på dem.

Hörrö! Vad är det här för några?

När Jonas inte omedelbart svarar börja hon ana oråd-

Vad ska det här föreställa? Varför sitter de sådär I en ring? Varför är det bara gamlingar I det här rummet?

Jonas värjes sig för moderns frågor.

Luis reser sig och går bort med den röda ballongen I famnen. Ingegärd stirrer efter honom.

Hörrö! Upprepar hon, för hon förstår ju att något inte är som det ska. Varför har du släpat med mig hit egentligen?

Snälla mamma, sager hennes son olyckligt, vi har ju pratat om det här. Vi kan väl se oss runt i alla fall när vi ändå är här!

Nämen, har ni redan kommit, ropar en röst bakom dem och de vänder sig båda om. Elin kommer mot dem med två brickor med mat, som hon ställer vid ett gammalt slagbordi det bortre av de två uppehållsrummen.

Hon är stor och rund och glad och säger med norrländssk dialect: Nej men se hej Ingegärd och välkommen! Elin heter jag.

Ingegärd kastar en ursinnig blick på den okända mänskan i grön skorta. Hennes käkar idisslande under det strama skinnet, precis som hennes mammas brukade göra. Hennes arga, blek blå ögon rinner. Hon försöker förstå. Varför tilltalar den här främmande tanten henne? Varför vet hon vad Ingegärd heter?

(Vapaasti suomennettuna. Meta = toinen hoidokki, aiheena ensimmäinen käynti Jonaksen äidin Ingegärdin uudessa hoitokodissa)

Ingegärdillä on edelleen takki päällä, kun hän yhdessä Jonaksen kanssa tulee oleskelutilaan jossa juuri on päättynyt palloharjoitus.

Missä ihmeessä me ollaan? kysyy Ingegärd epävarmasti aivan samoin kuin Meta aikaisemmin ja katselee epäilevästi hänelle tuntemattomia huoneita ympärillään.

Meta seisahtuu Ingegärdin viereen – katselee häntä yltä päältä kauhistuneena.

Just sitä minäkin ihmettelen, huudahtaa Meta paheksuvasti.

Jonas tahtoisi esittäytyä Metalle, joka tuhisee, kun hän näkee Jonaksen ojennetun käden.

Jonas nyökkää epävarmasti ympyrässä istuville, jootka pallonheiton jätettyään vaipuvat kukin omin oloihinsa.

Ingegärd mulkoilee heitä.

Kuulkaahan! Mitä tämä on olevinaan.

Kun Jonas ei heti vastaa, alkaa Ingegärd aavistaa ynseyttä.

Mitäs tämä on olevinaan? Miksi nuo istuvat tuollalailla ringissä?  Miksi tässä huoneessa on vain ikäloppuja?

Jonas väistää äitinsä kysymyksen.

Luis (Jonaksen poika) nousee ylös ja kävelee pois punaisen pallon kanssa. Inngegärd katsoo hänen peräänsä.

Kuulkaapas! toistaa hän, sillä Ingegärd alkaa tajuta, että jotain ei ole niin kuin sen pitäisi olla. Miksi olette raahanneet muuten minut tänne?

Äiti kiltti, sanoo hänen poikansa onnettomana, mehän olemme puhuneet tästä. Kun nyt ollaan täällä, voidaan kai katsoa paikat ymoäriinsä.

Hörrö! Upprepar hon, för hon förstår ju att något inte är som det ska. Varför har du släpat med mig hit egentligen?

Snälla mamma, sager hennes son olyckligt, vi har ju pratat om det här. Vi kan väl se oss runt i alla fall när vi ändå är här!

No mutta hyvänen aika! Te olettekin jo tulleet, huutaa ääni heidän takanaan ja molemmat kääntyvät. Elin tulee heitä kohti kahden tarjottimen kanssa, jotka hän asettelee klaffipöydälle kauempana oleskelutiloista.

Hän on iso, pyöreä ja ioinen ja sanoo norrlantilaisella murteella: Mutta katsos hei Ingegärd ja tervetuloa. Elin on minun nimi.

Ingegärd heittää raivoisan katseen tuntemattoman vihreäpuseroisen suuntaan, Ingegärdin märehtiminen tiukan ihon alla jatkuu samoin kuin hänen äidilläänkin oli tapana. Hänen vihaiset siniset silmänsä vuotavat. Hän yrittää ymmärtää. Miksi tämä tuntematon täti puhuu hänelle. Mistä se tietää Ingegärdin nimen.